Art of Work

Fegheten hämmar reklambranschen

Bloggen Kontaktmannen skriver om fegheten inom reklambranschen vad gäller att kritisera andras reklam. Han säger:

Jag tycker att det är väldigt
viktigt att vi ska kunna kritisera varandra inom reklambranschen. Utan
att någon måste replikera i affekt. Jag tror att det är livsviktigt om
vi ska kunna utvecklas överhuvud taget. Jag tror inte att en samling
flinande ja-sägare gynnar varken de enskilda byråerna eller
uppdragsgivarna. Jag kan inte komma på någon bransch där allt är lika
slutet och tillrättalagt.

Nio tecken på att du stagnerat

Har du börjat bli lite för bekväm i ditt yrke som reklamare eller designer? Gör du det lite enkelt för dig själv?

Kanske har du stagnerat, eller befinner dig i riskzonen för att göra
det. Svaret hittar du nedan: passar någon av dessa in på dig, se upp,
passar flera in, tänk om!

Läs mer

Imorgon är alla chefredaktörer

I början var jag bloggvän. Det var innan det hette blogg, visserligen, men bloggens format är ju inte nytt. En av de tidigaste bloggarna

jag regelbundet läste var Designobserver, det gick så långt att den fick
inspirera till designen för den redaktionsblogg jag startade 2004. Det var en
lite dagbok, ungefär som MacWorlds blogg, som led av att varje inlägg fick
handkodas. När jag gick på pappaledighet, dog den också.

Sverige. Plötsligt skulle "alla" medier ha sina egna bloggare. Det
var nu jag blev bloggfiende. Resonemanget var att "när medierna hakar på
ett fenomen, då är det snart dött". Jag trodde att bloggen skulle bli ett
Facebook: upp som en sol och så vidare.

Mediebloggandet störde på flera sätt, men framförallt tyckte jag då (och tycker fortfarande) att de flesta etablerade medier inte fattar vad
bloggen har, som de etablerade medierna saknar.

Det är fyra viktiga punkter:
- snabbhet
- insatt / kunnig
- personlig / synlig avsändare, vilket ger attityd, tendens
(subjektiv), trovärdighet (det finns någon bakom orden)
- möjlighet till dialog

läsa: finns inte åtminstone två av dem, blir det en ointressant blogg.

sina unga år, sent 1800-tal och till typ mitten av 1900-talet.

Skribenterna var ofta subjektiva. Reportrarna fanns ute
bland dem de skrev om, kanske lite för ofta på barer dock. Det fanns en stark
chefredaktör eller grundare som hade tydliga, synliga värderingar (tänk Aftonbladets
Hierta, Expressens Carl-Adam Nycop, Göteborgs Handels- och sjöfartstidnings
Torgny Segerstedt till exempel).

Sedan kom förändringen. Journalisterna skulle bli objektiva.
Sedan skulle de bli färre. I dag är de flesta chefredaktörer osynliga. Bredare
bevakningsområden leder till grundare kunskaper. Etcetera.

Så kommer bloggen. Äntligen, här är det någon med koll som
tycker någonting! Eller någon som törs vara öppen och blotta sig (livsfarligt
i dag, naturligtvis) i en dagbok!

Klart att det frestar. Åsikter och berättelser om människor
har alltid fascinerat människor.

Så, vad gör etablerade medier? Startar bloggar.
Vad borde de ha gjort? Ändrat sitt redaktionella tänk.
Tvingat reportrarna ut från redaktionen oftare. Låtit chefredaktören ta plats och
ta bladet från tungan.
Däremot är jag ambivalent inför subjektiviteten, men kanske
även det.

Jag fick fel. Bloggandet lever och frodas, i dag mer än
någonsin tidigare.

Men istället för att media dödar bloggen, har jag på allvar
insett att det blir tvärt om.

I morgon kommer alla att vara sina egna chefredaktörer. Av
den ”gamla stammen”. Trovärdigheten i en blogg är lika hög som i en dagstidning
eller etermedia. Bloggar som Blondinbella eller Politikerbloggen har absolut
potential att ersätta etablerade medier inom sina respektive områden. Kanske
behövs en redaktion för att klara det, men varför inte?

Det känns otroligt mossigt att säga detta. Men det är
en insikt som slog mig just igår. Det kommer att hända. Och mycket mer
dramatiskt än vi ofta snackar om. Varför SvD? Varför Aftonbladet.se?

Frågor om pengar etc är naturligtvis viktiga, likaså om
demokratiska frågor och annat. Men det är frågor som läsarna måste väcka och ta
ställning till. Inte journalister och politiker i slutna rum.

Okej, kalla mig mossig. Säg emot. Men om du läst såhär
långt, måste du väl tycka nåt ändå?

Olympiskt kul

Jobbar just nu med en artikel om den visuella identiteten för OS i Kina. Dessutom tittar jag på tidigare spels identiteter, på logotyper (emblem), piktogram och affischer i första hand.

Det är riktigt intressant att se hur de har utvecklats genom åren, framförallt på piktogramsidan men även logotyperna. Piktogrammen började användas vid OS i Tokyo 1964 och har sedan varit med i alla spel sedan dess. Trots det tycker jag att ingen hittills överträffat de japanska piktogrammen. De är tydliga, dynamiska och begränsar sig till minsta betydelseskiljande enhet, dvs de visar inte delar av kroppen som inte tillför information. Tyngdlyftarens ben är inte med, till exempel, det räcker att se skivstången på uppsträckta armar för att förstå.

Det är också min främsta kritik mot Otl Aichers hyllade piktogram för München-OS '72. Visst är de fina, systematiska à là tysk perfektion, men det är också de de lider av: de tar inte hänsyn till vad som ska sägas, de följer ett system helt slaviskt.

Därefter har det i mångt och mycket gått utför, åtminstone på sommarsidan som jag tittat mest på. De flesta är bra, men få lysande. Piktogrammen för vinter-OS varierar på sitt sätt mer och där finns i mina ögon fler starka karaktärer, från Lake Placid via Lillehammer och Nagano (vassa!) till Torino som tänkt ganska nytt.

Vad säger trenden? Det finns faktiskt en trend som går ut på att informationssyftet mer och mer underordnas viljan att infoga piktogrammen i den allmänna identiteten. Inte bara logotypen och affischen ska prata värdnation, även piktogrammen får den rollen i stegvis högre utsträckning. Ofta blir klarheten lidande.

Kinas piktogram tycker jag trots det klarar sig med hedern i behåll. De är tydliga och synliga, trots att de samspelar med logotypen. Mindre lyckade är Sydney 2000 och Barcelona '92 (som dock har mycket rörelse i sig).

Vad tycker du själv?

Vill du se piktogram, affischer med mera, besök
detta olympiska museum.
Vill du titta bara på piktogram,
besök denna ryska bildsida.

Det officiella olympiska museet är helt värdelöst ur detta perspektiv, tyvärr.

PS. En intressant anekdot: piktogrammen för OS i Mexiko '68, med Lance Wymans enastående logotyp och identitet, är faktiskt de sämsta i historien. Se själv på länk ovan.

Google skojar till det

OBS: ekivok men trots det rätt torr humor nedan.


Okej, det är sent, och det är fredag. Men jag kan inte undanhålla dig denna Google-humor.

Jag vet inte om de själva vet hur roliga de är, egentligen.




Dump av flikarna på min webbläsare.

Den här tjänsten visste jag INTE att jag hade ...

Sluta gnälla om plagiat!

OJ, vad det har varit mycket om snodda idéer på sistone.
Några blänkare:
Melodifestivalarrangör vill inte betala för "plagierad" kampanj.
Designbyrå vill ha skadestånd för "stulen" idé.

Dessförinnan var till exempel Quarks nya logga ett plagiat. Etcetera etcetera.

Självklart ska den som har en idé inte bli bestulen på den, det håller jag med om. Jag stöder till och med Badlord (åtminstone lite) i deras jakt på kompensation.

Men det räcker nu. Det är dags att inse att idéer i dag är allämngods. Att de kan uppstå parallellt på flera ställen samtidigt. Att liknande miljöer (youtube, fffound, thecoolhunter, adland m. fl.) osvikligt leder till att flera personer kommer att ha samma eller liknande idéer.
Till och med Gutenbergs tryckteknik uppfanns parallellt på olika håll i världen – även om Gutenberg var bäst på att marknadsföra sig.

Så, om du accepterar detta och istället börjar fundera på hur viktigt detta verkligen är – egentligen. Mår ett svenskt företag dåligt av att köpa en design eller reklamkampanj som är plagierad av ett amerikanskt företag?
Nej, naturligtvis inte. Är det en bra design eller reklam kommer den göra sitt jobb i allafall. Byrån eller designern får i detta fall betalt för att ha snott rätt idé vid rätt tillfälle och för rätt produkt.
Och idéer är ändå resultatet av ett inflöde av tankar och information, så på ett eller annat sätt är de alltid ett plagiat, eller en modiferad version.

När det dessutom hela tiden råder trender som drar åt ena eller andra hållet blir gränsdragningen helt godtycklig. Designen för Melodifestivalannonsen är på inget sätt unik eller nyskapande, men trots det kanske helrätt för kunden. Den talar rätt språk och är kanske trendig.
Att då nästa kund får en liknande design är inte konstigt: trenden ägs inte av Melodifestivalen, maneret är inte unikt på något sätt etc.

Kreatörer ska ta betalt för idéer, så att alltid plagiera andras verk och snarare bli originalproducenter än producenter av original kan vara en farlig utveckling. Men samtidigt, om det är en bra idé att sno ett koncept: kan man ta betalt för det då?

Vad tror du? Är det fel att sno om kunden inte blir lidande? Var går gränsen för stöld respektive inspiration?

OS grafik - the ironic way

Sitter just nu med en artikel om OS-grafik (det blir jäkligt intressant – lovar!). Att titta på den kinesiska os-loggan och sedan läsa vad den är tänkt att kommunicera är minst sagt svårgreppbart.

Nu har jag fått den inofficiella versionen av hur det har gått till. Svaret finns här. Håll till godo.

Chefredaktören snor Saatchis Falcon-kampanj

Chefredaktör Leijon är kär i senaste Falconfilmen från Saatchi & Saatchi. Vilket fick Jimmy Lee Skrufve här på redaktionen att tweaka ihop en lokal variant för att marknadsföra Cappen.

Håll till godo: prenumerationen beställer du här ;)

Har du jobbat bort kreativiteten ännu?

På bloggen Kontaktmannen finns just nu ett inlägg om arbetstider. I inlägget konstateras att det är legio i reklambranschen att jobba övertid i mängder. Men att de på den egna byrån inte alls gör det, och trots det växer och mår finfint.

Det senaste året har jag ägnat mycket tid åt att fundera över sådant som arbetstid, effektivitet, arbetsro, kreativitet och annat. Under två år dessförinnan jobbade jag i snitt mellan 12 och 14 timmar om dagen sju dagar i veckan, resten av den vakna tiden "umgicks" jag mer eller mindre med två mycket små döttrar.

Jag hade superkul! Kunde sitta och skriva till 4-5 på morgonen, sedan vara på jobbet mellan 8 och 9 någongång. Helgen var ett rätt ovälkommet avbrott som jag helst bortsåg ifrån, såvida det inte var något släkt-likt inplanerat.
Jag tyckte det var otroligt roligt att planera för event, aktiviteter, utveckling av tidningen, artiklar och allt annat inblandat.

Så höll jag på i två år. Sedan började det bli lite uppförsbacke. Vissa dagar blev jag sittande och zappade mellan mejlen (två svar iväg), infosidor på webben (Resumé, DM, Bold.se, Typophile,  Designobserver, egna sajten ... ), ringde nåt samtal, skrev en webbnotis ... I slutet av dagen kändes det ofta som om jag uppnåt – ingenting.

Jag började så smått fundera på om jag hade ett rimligt arbetstempo. Jag är av naturen väldigt binär, antingen
är jag på eller så är jag av. Nu hade jag varit på i två år, men kände att jag började slira. Det var inte längre lika kul att gå till jobbet på morgonen. Frukostmackan från 7-11 började smaka mer papper än vanligt. Det började bli svårt att komma på bra lösningar på problem, idéer till utveckling, intressanta ämnen att skriva om – grenar som tidigare hört till mina absoluta styrkor.

Jag insåg att jag inte längre orkade hålla den nivå och kvalitet i arbetet som jag ville. Vilket var superjobbigt.

När jag sedan lämnade jag posten som chefredaktör för tidningen i höstas, var det som om luften helt gick ur. Plötsligt hann sena nätter, helg- och semesterjobb ikapp. Jag blev helt lamslagen, hade ingen arbetslust eller förmåga över huvud taget. Jag skötte mitt jobb, visst, men utan någon verklig glädje eller tillfredsställelse.
Jag insåg att jag varit på väg in i väggen, men stoppat i tid.

Nu har jag under några månader sakta fyllt på med energi. Det har varit en lärorik tid. Jag har dragit ett antal slutsatser, och även om de är personliga, tror jag att de är ganska generella. Här är några av dem.

1. Det måste finnas arbetstoppar. Och arbetsdalar.
I arbetstoppar känner man att man lever, man har kul och presterar många gånger de bästa resultaten.
Men en arbetstopp karaktäriseras av att det finns en dal på varje sida - annars är det ingen topp. I dag tror jag att arbetstoppar många gånger snarare är bulor i ett normalhögt tempo.
För att vi ska kunna prestera så bra i topparna, är det nödvändigt att de föregås av och följs av dalar. Riktiga dalar, där vi kan ta en sextimmarsdag, slinka förbi biblioteket eller ta en långlunch.

2. Allt annat än jobb
Det är underbart att jobba med något som verkligen intresserar en. "Jag vill jobba med min hobby", tänkte jag själv. Och så blev det.
Det är positivt om du är intresserad av ditt jobb, men det kräver att du skaffar andra hobbies. När du jobbar mycket, är risken stor att du hamnar i en bubbla av jobb. Du tänker jobbrelaterat, drömmer jobbrelaterat. Tar alla chanser du kan att ta in information med koppling till jobbet (genom att till exempel läsa branschpress på fritiden).
Men generellt och i kommunikationsbranschen i synnerhet är det viktigt att se annat. Att hänga med i nyhetsflödet. Att ha en hobby. Umgås med folk utan koppling till ens jobb på fritiden. Gör du det, samlar du hela tiden information och kunskap som både utvecklar
dig som människa och som yrkesperson.

3. Dröm
När jag jobbade som mest hade jag visioner, idéer och drömmar för hur tidningen skulle utvecklas. För min egen del och för min familjs del var det värre. Med lite tur hade jag någongång en idé om vad vi skulle kunna göra till helgen, men knappast något långsiktigt.
Att ha drömmar om sitt eget liv, utanför jobbet, tror jag är en mycket viktig del för att må bra. Så dröm, stort och smått. Det är också ett liv.

4. Koppla ner, koppla bort
Det är väldigt individuellt, men dagens arbetsmiljö är till
bristningsgränsen fylld med input. Mejl, webb, telefon, kollegor etc innebär visserligen en del nödvändig information, men oftast irriterande avbrott. För varje påstående eller fråga du ställs inför, måste du fatta ett eller flera beslut.
Jag siktar idag på att hinna med tre viktiga uppgifter per dag, uppgifter som jag försöker utse dagen före. Ibland funkar det, ibland inte.
Jag tror att många med mig skulle må bra av att få e-posten levererad två gånger per dag. Att inte ha ständigt tillgång till internet. Att kunna stänga av omgivningen vissa stunder för att kunna fokusera på mina egna uppgifter.

5. Glöm inte bort jobbet
Det är kul att jobba. Självklart hjälper man kollegor. Att sitta och spåna över möjligheter är supertrevligt. Det är viktigt att hålla en bra nivå i alla kanaler.
Javisst är det så. Men många gånger innebär det att
du glömmer bort ditt eget arbete. Själv satt jag ofta och skrev artiklar kvällar och nätter, efter att ha lagt dagen på möten, bollplankande och annat.
Glöm alltså inte bort att planera in tid för dina egna arbetsuppgifter. Lär dig att ibland säga "visst, jag är
med, men vi får ta det när jag är klar med detta".
Bara för att det är möjligt att alltid vara tillgänglig, måste du inte vara det.

Fem viktiga punkter för mig. Kanske banala, kanske välkända sedan tidigare, kanske nåt annat.

Vad säger du själv: kräver bra, kreativa resultat massor med övertidsjobb? Är det antalet timmar som ger resultat? Är det ok att inte läsa mejl när de kommer?

SJUKT bra design!

Jag saknar ord. Sällan får man se något såhär revolutionerande.



Det är den nya designen på Storbritanniens mynt, gjorda av en 26-årig grafisk designer. Läs mer på the rojal myntverk.

Åhh, om vi kunde ha såna här mynt i Sverige ...